När klockorna började dänga känndes det som ett slag i bröstet, jag höll på att bryta samman! Jag skakade i hela kroppen, jag höll på att svimma och fick ett kraftigt illamående. Det var någon som saknades när vi stod där alla, alla vi nära.
Mormor
Mamma & Pappa
Lena & Henrik
Karin Erik & Carl
Jag
Mickael & Sussanne
Fanny & Ebba
Du skulle ha varit bredvid mormor, du saknades! När vi gick trappan upp såg jag den, ännu ett slag i mitt bröst. Jag tappade nästan andan, kände hur benen vek sig på mig, jag höll på att tappa kontrollen. Karin såg det och tog tag i mig. Mina tårar rann som aldrig förr, jag har aldrig varit så tom i hela mitt liv! Vi satte oss ner, min mormor bryter ihop, inte synligt men för oss som känner henne så väl vet! Det var jobbigt att se så många som betyder så fruktansvärt mycket för mig vara så ledsna, jag ville bara krama om alla. Hade inte klarat det utan mina systrar! Carl början på en till generation i släkten satt och klappade henrik på axeln och höll honom i handen, finare kille finns inte.
Till slut var det dags att säga hej då eller som jag vill säga, på återseende! Det var det jobbigaste, jag klarar inte av att säga hej då. Jag vill ha dig kvar, du får inte lämna oss.
Jag älskar dig MORFAR!
Tur att jag slöt upp i Stockholm med Carro och Carro de två som alltid varit med, de som känner min morfar bäst!
Fast det var en som saknades som borde varit där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar