Hej Morfar!Idag är det en sån där dag som saknaden är stor, jag vill bara sätta mig ner och gråta! Tanken på dig gör att det känns som knivhugg i mitt hjärta. Jag saknar att prata med dig, jag saknar att höra dig skratta. Jag saknar, saknar, saknar!
Jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden, att jag hade hunnit ringa dig och berätta om allt som hänt och händer i mitt liv. Jag vill att du ska se allt som hänt med mig, hur bra jag mår!
Jag var precis i Spanien, du skulle bara veta hur bra vi hade det. 30 grader varje dag, strålande sol och så varmt i vattnet. Du hade gillat det. En dag på standen låg jag och fantiserade, eftersom det är en sak jag är mycket bra på. Jag tänkte på Kenneth och hur det skulle vara om vi gifte oss. Hur jag hade velat hur vårat bröllop skulle se ut, om vi skulle göra det nu. Jag räknade med dig, att du skulle sitta där på bänken i kyrkan och se allt, vara med oss alla, när det slog mig att din plats skulle vara tom. Jag ville inte tänka tanken, att det är bara du som kommer saknas den dagen.
Dagarna, veckorna och månaderna rusar förbi, men jag känner smärtan i mitt hjärta som att det var igår. När jag vaknade klockan sex av ett missat samtal av mamma. Jag fattade redan då att det var något jag inte ville veta, att något har hänt som kommer förändra mitt liv. Jag ringde upp och hörde mamam säga hej, då visste jag. Min ben vek sig, jag ropade på Kenneth. Jag kunde inte andas! Ringde Karin, vi beslöt oss för att åka till jobbet i alla fall. Kom till jobbet, försökte le och vara som vanligt, men kände mig tom, så tom. Jag kunde inte förstå att du var borta, borta föralltid.
Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig mer kommer få ge dig en kram!
Jag saknar dig!